Om Anvara

Fri

Och Mona

Idag saknar jag det där stillsamma samtalet.

Det om väder, vind och världsligheter.

Om Klorin, killbaciller och Forrest Fruit.

Vet du, jag kan inte förmå mig att dricka det teet än. Det blir så tjockt i halsen när jag känner doften.

Så innerligt jag saknar dig emellanåt. Och så väl jag minns vårt sista samtal. Det om Humlan. Hon surrar. Bara så du vet.

Efter mycket funderande

bestämde jag mig för att tacka nej till en lägenhet i Stormhatten. Det tog emot, men samtidigt känns det bra att vara kvar här över sommaren. Skäret är fint om sommaren. 

Det där med var jag ska rota mig verkar inte ska bli klart än på ett tag.

Men vingar är inte så dumt. 

Jag längtar efter

Mormors special, sa han och makade sig, om möjligt, ännu djupare in i sitt rum i mitt hjärta. Det rummet som består av allt vi lär varandra om hur det är att känna kärlek mellan barnbarn och mormor. För se, jag har ingen erfarenhet av hur en sån kärlek ter sig. Den till en Glädje. 

En sån dag!

Jag har kunnat återknyta till ämnet i ett avbrutet samtal utan hjälp. Två gånger!

Jag kom ihåg att jag berättat något för dotter, när jag börjat dra händelsen igen. 

Jag tar av och på tröjan utan att ta om greppet, varje morgon och kväll. 

Jag kan stå och ta på tightsen, jag behöver inte sitta. 

Jag minns var sladdarna ska vara undanstoppade. 

Jag har skaffat en göra-bok. En i papper. Telefonen är lite för modernt. En sida per dag. 

…och jag minns hur moster knappt kunde gå fot om fot, när hon gick i pension. Jag minns min förvåning och glädje när jag såg henne hoppa ner i båten något år senare. 

Och glädjen är lika stor nu.