Hon är

som förändrad nu, moster. Det är klart, med morfin i kroppen blir sinnet förändrat. Men det är något mer. Hon talar om sin egen förgänglighet på ett annat sätt nu.Hon tröstar mig. Hon talar om för mig vad jag ska ta reda på. Saker som rör det kvinnohantverk som är en del av släktens själ. Hon överför.

Igen

har jag lyssnat till den långa raden av nedlåtande omdömen mot offentlig förvaltning i allmänhet och dess administration i synnerhet. Igen har jag valt att vara tyst. jag tar inte den striden.

Vad jag däremot inte kan förstå är varför de inte inser att de smädar mig, skymfar mig, talar nedvärderande om mig. Jag är ju en del av den offentliga administrationen.

Jag tycker de är oförskämda när de går på så där.

Vi är födda och uppvuxna i samma mylla, men ack så olika våra liv och värderingar tenderar att vara.

Omtumlande

och en smula märklig har den här dagen varit.

Mest underlig är snön. Ja, snön. Det är en hård, jättehård skorpa och under det är det liksom socker, stora gryn av socker. Jag har aldrig varit med om något liknande i snöväg.

Resten av händelserna måste jag nog få smälta lite innan jag skriver om dem. Inga konstigheter egentligen, mer föraningar.

Jag sitter i stugan och lyssnar till fläkten som flyttar omkring varmluften och känner att det är lite kyligt om fötterna. Jag har rejäla inneskor, så det är ingen fara. Jag ska sova här inatt. Det är fortfarande liksom skymning ute. Häftigt!

Stenen

i bannern är från en fin strand norr om Izmir, Turkiet. Den stenen är så vacker och jag  anvarade den länge. Hotellet var ett familjehotell där man levde väldigt stillsamt och i maklig takt. Det var väldigt mycket ane och baba i olika kombinationer med mor- och farförldrar och barnbarn soom badade tillsammans. Härligt ställe.

 

 

Det blev kö vid bröddisken

när vi började samtala om trehjuling eller eller sparkcykel eller springcykel eller tvåhjuling med stödhjul.

Herregud, de får väl äta potatis istället, så vi hade fått stå kvar där och dryfta detta!

Nån förståelse för viktigheter får man väl ändå ha!

 

En Rolls Royce

jämfört med verktyget för min förra blogg är det här. Jag lär mig så småningom. Det går lite trögt i början, jag har ju vant mig vid att INTE skriva. Nu ska jag igång igen. Men det behövs, mina ord kan ju inte ligga i huvudet och höga sig.

Lite dimmig morgon, men en fin dag kommer. Det vet jag!

Anvara

Att betrakta något med en smula eftertanke.

Ett ord med dialektalt ursprung.

Det börjar vara så många iakttagelser, funderingar, berättelser som vill fram, så jag återkommer här.

Snart, alldeles snart.