En god dag

är till ända. Imorgon får jag veta hur sommaren blir för min del. Skönt att det äntligen börjar reda ut sig.

Jag har börjat utgrävningen av lägenheten. 🙂

Det där med

engelska tv-program.

Skulle jag berätta att jag ser allt jag kan där Kirstie Alsopp är programledare, för hon är så himla kul. Nej, jag behöver inte förklara mer.

Hennes kollega Phil Spencer is a rascal och de två gör husletarprogram som är jätteroliga. Deras kommentarer om deltagande par är stundtals hysteriskt roliga.

Just nu bakar hon scones för första gången i sitt liv. De tips hon får, visar sig att jag kommit på med 30 års sconesbakande i erfarenhetsbanken. It takes a few scones to find out the fluffiness.

🙂

 

Det är april

och det aprilväder man talar om visar sig fullt ut. Jag var på väg in till centrum för att handla, men nej. Jag kan göra det till veckan. Jag dricker te med socker och längtar till Turkiet. Sol och läsa under ett parasoll och vandra sakta, sakta längs stranden.

Nåja, allt har sin tid.

Jag vill inte

höra personnummer på ett bra tag.

Jag lyssnade till 25, sedan grät jag.

Jag gick till jobbet och hela den här dagen har jag haft smågråt i själen.

På jobbet tjafsade man om rumsfördelningen.

Hur viktigt är det? Egentligen?

Snön

Längst i botten ligger grovkornig snö. Inte den där riktigt grova snön, den liknar mer råsocker i konsistensen. Sen ett tjockt, tjock lager skare. Inatt har det snöat fem centimeter blötsnö på det.

För dig som inte umgås med snö, är det här ingenting. För mig som levt i den här delen av landet, är det här något jag sällan upplevt.

Ja, så konstigt det kan vara, vilka referensramar man har var och en. Hur ska vi då förstå varandra om vi inte öppnar upp och är nyfikna och mottagliga för andra?

 

För första gången

på två år sitter jag lugnt i stugan, dricker vin, pratar med vänner i telefon och bestämmer mig för att jag nog ska vara vaken till åtminstone 20.00.

Det här kan kallas en arbetsseger. Hurra!