Till A

Den där andra resan har givit följande:
–          Man kan vakna av ljudet av vågorna när de rullar in mot stranden (och ja E, alla vågor är inte lika stora). Det går bra att ligga och lyssna på dem en stund och somna sen.
–          Att man sen vaknar av att det stormar och klockan är ganska lite morgon och mycket förmiddag och Özlem väntar med frukosten, det är helt ok utan parenteser.
–          Det finns Efes, men Ice Tea är bättre för att släcka törsten.
–          Om man verkligen vill, är alla medel tilllåtna.
–          Det ger en olustkänsla i kroppen att känna doften av murbruk.

Och jag har inte hittat någon ring den här gången, men skam den som ger sig. Då får man gå på torra land.

Erdek

är en fin liten kuststad. Tyvärr är inte tillgången till wifi så god, vilket innebär att alla bilder kommer senare. Tänk hav möter himmel, lååång strandpromenad, fina hotell varvade med skabbiga pansions, sol, vind och knappt några utländska turister. Jag har hört ett par prata tyska med varandra. Man väntar på lördagens invasion, när skolorna slutar. Tydligen är det smockat här under skolloven.

-Juni, juli och augusti har vi sommar, resten av året är det vinter, sa den underbara unga damen som jag råkade träffa när jag valde hotell. Hon talar utmärkt engelska och är en anledning till att jag valde det hotellet. Priset bidrog 🙂

-Jamen, hur kallt är det på vintern då, frågade jag.

-15 plusgrader, svrade hon.

-Det kan vara högsommar hos oss, svarade jag och såg medlidandet i hennes ögon.

Priser? Ja, det beror på vad man handlar. Själv känns det vettigt att lägga 80 TL på en renovering av kroppen. Så röda naglar och så lite hår på benen har jag nog aldrig haft i hela mitt liv. DET tycker jag att mina pengar ska gå till. 🙂 Man fårsäga vad man vill, röda naglar är en jävla boost för självkänslan. 🙂

Vem ska resa hit? Den som kan sitta under en platan med en bok i handen och en öl eller en kopp te bredvid sig. Den som inte behöver shoppa sönder plånboken. Den som inte värjer sig för lite skabbig charm. Den som kan ta sig fram utan att förstå ett språk. Sen kan man läsa sig till och håva in kulturpoäng, det fnns sevärdheter på behagligt resavstånd. Den som inte behöver vara uppkopplad i tid och otid. Är du med?

Tänkte väl det.

Jag fick en hint om att det är Sveriges nationaldag! Go Sverige!

Istanbul

Till Orient Express kom jag en helt ny väg. Det var tydligen någon stor familjefest på gång längs stranden så vi åkte den nordliga vägen. Fint det också. Sen kan jag bara glädja mig åt att det finns människor som hittar stigarna:

Orient Express, ja. Det är det hotell jag brukar bo på i Istanbul. En mig närstående person sa ”det känns som att komma hem” när vi återvände till hotellet efter en utflykt till Bursa. Standarden är hyfsad, personalen mycket vänlig och det är nära till allt. Man bor mitt emellan två spårvagnsstatoiner och det mesta finns inom gångavstånd.

Är man en sån där viktig gäst får man bo på våning sju och har då utsikt över Galatabron. Men den ynnesten ska man tjäna in, liksom. I rummet finns allt du behöver, inklusive kaneltvål och turkish delight.

En liten bricka med allt för att fixa en kopp te eller kaffe får du också i det facila priset av 181 TL (dagspris 4 juni, prutat och klart). Liran ligger runt fyra kronor just nu.

 

Båtresan till Bandirma tog tre och en halv timme. Jag anvarade. Två grupper: den ena gruppen var de sekulariserade med capribyxor och stora smycken. Den andra hade sjaletter och långa kappor.

 

Du är efterlängtad

sa de två unga männen (ja, ni vet alla när de är födda) som satt och väntade på att jag skulle komma och ta platsen längst in mot fönstret.

– Men så trevligt, svarade jag och frågade artigt om det var deras första tripp till Istanbul. Det visade sig vara det och jag fick tipsa dem om cisternerna. Det var ett företag som skulle ha arbetskonferens i Istanbul. Jag berättade för dem om den resa mina kollegor och jag gjorde hit och hur mycket det betydde för oss. Hur det stärker ett arbetslag att få nya, oväntade och framförallt gemensamma upplevelser.

– Ska jag prata med er chef om att det är viktigt att få uppleva saker, frågade jag.

– Det behöver du inte, det är jag som är chefen, log den yngste och piggaste.

– Då lovar du mig att ni går till cisternerna då, log jag.

– Ja, svarade han och blinkade.

De är som småfina, de där ungdomarna från 70- och 80-talet.

Istanbul efter Köpenhamn

och jag landade på mitt hotell sent inatt och har just vaknat och det är varmt och skönt ute. Jamen ni vet, man VÅGAR tänka linne och kjol. Härligt! Nu ska jag ordna lite affärer och sedan bär det iväg till det ställe jag tänkt utforska de närmaste dagarna. Jag reser ”lätt” när det handlar om tekniken, så det blir inga konstnärliga bilder och den dator jag skriver på tar sin egen tid. Men vad gör det, jag kan väl vänta då 🙂

Summa: Vivi, jag mår bra! Anita, jag lämnade spökena hemma! Helena, vill du ha en bild på frukostbuffén?

🙂