I hennes ögon

är även Digerdöden mitt fel. Jag talar om en kund som bestämt sig för att jag är världens största pucko och behandlar mig som skit. Hon tar i hand och ska hälsa och nyper åt och håller och säger något riktigt inlindat elakt. Jag både avskyr hennes beteende och är rädd för henne. Jag anstränger mig verkligen för att vara proffsig i hennes närhet, men allt är fel. Hennes medarbetare är rädda för henne, men skickar fram henne så fort de vill något.

Jag hade en introduktion för en grupp på säg femtio personer i hennes organisation. Hon satt som en gam vid sidan och lyssnade, beredd att hoppa upp och strypa mig, om jag skulle säga det minsta lilla fel.

Jag gav mig fan på att de som satt där skulle få en bra introduktion, så jag la på bästa charmoffensiven. Jag kan vara både smårolig och intresseväckande, jag vet det. Jag håvade in en efter en i gruppen och hade jag några par ögon som jag vilade hos när jag pratade.

Efteråt kom en ung man fram och sa ”Jag blir så glad av att lyssna till dig. Du är rolig och kunnig inom ditt område.”

Fattar ni hur värdefullt det var?

Att jag sedan fick fan för Digerdöden, en och annan tsunami och andra världskriget gjorde liksom ingenting. Det fanns minst en som tyckte det var en bra introduktion. DET räknas.

En

måste förlåta och gå vidare för att hitta nya stigar.

Jag säger att jag förlåter mig varje dag.

Om jag säger det miljoners gånger blir det till slut en sanning.

Även för mig.

Nämen alltså!

Jag lever.

Jag är inte död.

Jag bara funderar på vad jag ska ha den här sidan till. Jag känner inga större behov av att bädda upp mitt liv, det finns liksom ändå.

Men jag fick en räkning på webhotellet, så jag får banne mig lov att komma fram till något här.