Som en kontrast

till de välartade sexåringarna som vet vad ordet hänsyn innebär, var det en total kontrast att kliva ombord på tåget från Kiruna till Boden och hamna bredvid två gubbar i min ålder som trodde att de ägde hela kupén. Den enes telefon hade ledmotivet från Den gode, den onde, den fule på högsta volym. Den telefonen ringde ständigt. Han svarade högt och ljudligt och delade ut arbetsorder på ett sådant sätt att det inte gick att missta sig på vad han jobbade med.

Den andre monterade upp ett helt kontor bredvid mig. Dator, svindyr telefon och iPad. Hörlurar och film i datorn, iPad för att maila med, telefonen ringde även den oupphörligen. Han delade ut order till familjen om hur de skulle köpa nya telefoner och dribbla med abbonnemang så att de skulle ”lura systemet” på mest effektiva sätt. Mellan telefonsamtalen kollade han film och garvade så högt att den lilla förskrämda damen i sätet på andra sidan gången nästan kissade på sig varje gång han fick utbrott.

Jag vet inte jag, men tror du inte att de här herrarna har en del att lära av de 28 sexåringarna?

 

28 sexåringar skojar man inte bort

tänkte jag när jag följde Evigheten till förskoleklassen. Vi hade kommit överens om det med fröknarna och de bjöd in och förklarade att ”vi bjuder alla föräldrar och mormödrar på lunch”.

Jag har nog aldrig under mina barnomsorgsår varit med om en mer välordnad verksamhet. Två samtrimmade pedagoger förde sexåringarna från den egna aktiviteten till den andra med mild men bestämd hand.

Två saker fäste jag mig vid: alla barn hade fått lära sig vad ordet arbetsro betyder och förstod att använda det praktiskt. ”Ge dig själv och andra arbetsro” upprepades så fort någon blev lite orolig.

Det andra var de fem tysta minuterna i början av lunchen. Alla satt knäpptysta och åt de första fem minuterna. Sen fick man prata med sina bordsgrannar. Det var en regel som gällde för alla klasser som kom in och åt i Bamba. Skolmatsalen kallas tydligen Bamba numera.

Fem tysta minuter kanske man skulle introducera i jobbet. Inled alla möten med fem tysta minuter, utan telefon eller dator eller prat. Ingen kommunikation utåt, bara inåt. Undrar om vi är så modiga.

 

 

…och jag funderar

på att köpa en sån där manick som man kopplar till tvn och  sen ser dansmoves som man kan dansa till och spela musik.

Bara den tanken är nog ännu mer pinsam än jag älskar dig.

🙂

 

 

Kärlek

utan gräns känner jag för min dotter och mina barnbarn.

Beundran över vad de kan och åstadkommer.

Stolthet!

…och jag ska fortsätta säga jag älskar dig till dem alla tre så att de nästan tycker att jag tjatar och är pinsam.

 

25 år och efter

den lunchen som blev så bra den bara kan i fint sällskap och med god mat, kom lilla EL och satte sig i min famn. Mamma E vakade över sin mamma och vi pratade om nätterna och jag bar liten ettåring om dagarna. Utgången var given. Mormor L lämnade livet i måndags.

Det är inte rättvist alla gånger.