Det där med att tro gott om alla

Det där med att tro gott om alla till dess de bevisat motsatsen, det är inte så lätt alla gånger.

Jag gick längs gågatan i centrum, jag hade varit och gjort en del ärenden och var på väg till bilen för att åka hem. Plötsligt kommer en ung man fram till mig och börjar prata på omväxlande engelska och svenska. Han bad om mat eller pengar till mat. Han sa att hans bror låg sjuk i Moldavien och att han hade inte fått några pengar från sin familj. Vad han gjorde i Sverige var oklart. Jag försökte avfärda honom, men han höll fast min arm och insisterade. Folk passerade förbi, men ingen tog notis om oss. Jag hänvisade honom till Socialtjänsten på måndag.
– Men jag är hungrig, jag har inte ätit någonting idag, sa han. Följ mig och bjud mig på ett mål mat. Jag vill berätta min historia.
Jag grävde i väska och hittade en femtiolapp som jag gav honom. Han tackade och dröp iväg.

Senare reflekterade jag över att han uttryckt sig väl på såväl engelska som svenska. Han hade alltså bott i landet en tid, antar jag. Det andra var att han kom fram och att han faktiskt tog tag i min arm.

Jag har sedan tidigare bestämt mig för att ge en slant till dem som sitter och tigger. Därför har jag numera mynt i väskan när jag ska handla. Jag kan avvara de kronorna, kanske en femtiolapp i månaden.

Men det här, det var läskigt. Han kom liksom för nära och var för påträngande. Sen vill jag tro att jag skulle reagerat likadant om några av stans uteliggare gjort samma sak.

Är jag inte bättre än såhär?