Vid vattnet

med en mugg kaffe i handen och tre kardemummaskorpor i fickan satt jag.

Jag lyssnade på kluckandet, måsarnas skrin och åskmullret i nordväst. 

Drack kaffet, tuggade på skorporna och tänkte att det här, det är livet det! 

Glädjen och jag

har ett likartat beteende. När han är nära mig slutar han vara förmögen att klä av och på sig.

När jag är nära dotter, vet jag inte hur jag ska bära mg åt när jag lagar mat. Jag tror mig tappa förmågan. 

Finns det någon Star Wars- eller Harry Potterförklaring till detta fenomen? 

Och nej, inget billigt skämt om Voldemort, tack!