Fel och brister 

har vi väl alla. I sommar har jag funderat över hur jag varit som förälder under åren. Oj, vad det är många trötta snäsningar jag ångrar, många förflugna ord och mycket otålighet som jag borde kunnat bespara både dotter och mig. 

Hur jag än har varit, försöker jag vara snäll nu. Nu när jag har lugnet omkring mig. Och vet mer var jag står. 

När det blir som värst med förebråelserna brukar jag tänka att jag läste i alla fall om Eviga Berg för dotter. Boken om sumobrottaren som tränas av mormor, mamma och dotter, så att han ska bli stark nog för att vinna mästerskapet. 

Horisontellt vacuum

hamnar jag alltid i när familjen åkt iväg. Den här gången är det dubbelt, både dotter och Lill-T har varit här med familjer. 

Det är skönt att se att de mår bra, att barnen leker med varandra och att allt flyter. 

Jo, jag vill nog skriva mer, men just nu ånkar jag inte.

Kan du hennes personnummer?

frågade hon. 

– Det är väl klart! Jag har ju burit henne under hjärtat i nio månader, tänkte jag.  Hon, den fina, kloka, vackra. 

– Javisst, svarade jag och räknade upp de tio siffrorna och mindes när jag läst dem första gången, stående vid fönstret på Grönsaksstigen.

En Humla, en Evighet och en Glädje senare minns jag dem. 

– Hon vet inte vad en mammakärlek minns, tänkte jag. Men jag sa inget.